tisdag 2 oktober 2018

Mitt vittnesbörd – Del 6 - Uppbrott

Mitt vittnesbörd – Del 6 - Uppbrott
(De tidigare inläggen kan du läsa HÄR.)

Det skulle bli ett slut på fredagskvällarna i Sollentuna. Gud sa det först till Rut. Eller det kanske är så att hon lyssnar bättre än jag. Till slut förstod till och med jag att Gud önskade en förändring i vårt uppdrag. Jag kommer ihåg att jag sa till Gud: ”Om du säger det tillräckligt tydligt så att jag förstår att det är du, kommer jag att åka vart som helst när som helst.”

Då man vet att Gud har en förändring på gång måste man börja röra sig i den riktning man tror är riktig och lita på att Herren ska öppna och stänga dörrar så att det blir rätt.

Efter ett tag såg vi en annons i Stridsropet att Frälsningsarméns folkhögskola i Norge sökte en lärare i ”Kristen Ledarträning”. Jag visste inte ens om att Frälsningsarmén hade en folkhögskola i Norge. Ja, det kunde ju vara något, så jag sökte. Jag blev kallad till intervju och reste till Jelöy i Norge. Sedan gick tiden och jag tänkte inte så mycket mer på det.

Men så en fredagskväll då vi väntade invasionen till bönemötet ringde rektorn på Jelöy Folkhögskola från Norge. Han sa att jag fick tjänsten, men att jag måste bestämma mig innan helgen var över, för om jag inte tog tjänsten ville han att nummer två skulle få tjänsten som om han varit nummer ett.

Det var naturligtvis inte något lätt beslut att ta. Det fanns mycket som talade emot. Rut var gravid och väntade barn ungefär samtidigt som vi då skulle flytta. Vi talade och bad en stund tillsammans, men sen var det kvällens bönemöte som tog över all uppmärksamhet.

Sedan, sent på kvällen då den siste från bönemötet hade gått hem, tog jag en lång promenad och talade med Herren. Vi gjorde en överenskommelse. Eller rättare sagt jag gjorde en överenskommelse med Gud. Jag sa till Honom att då jag kommer hem efter promenaden ska jag sätta mig som vanligt i den fåtöljen där jag brukar sitta och läsa Bibeln. Jag ska slå upp Bibeln på det ställe som jag är i min dagliga bibelläsning och om Herren i det kapitlet tydligt visade att vi skulle resa till Norge så skulle det bli så. Annars stannar vi hemma. Jag hade inget emot att stanna hemma så jag tyckte det var en bra överenskommelse. Det är ju inte så vanligt att bibelverser talar om Norge.

Jag kom hem, satte mig i fåtöljen, slog upp Bibeln där bokmärket låg och läste:
Du blir inte sänd till ett folk med främmande språk och obegripligt tal.”

Jag vet att denna bibelvers inte säger till alla som läser den att de ska åka till Norge. Men till mig, just där och då, talade den Helige Ande tydligt. På söndagen ringde jag till rektorn i Norge och talade om att vi kommer till den 1 augusti.

Då jag långt senare ville gå tillbaka och läsa bibelordet kunde jag inte hitta det. Det tog lång tid innan jag hittade det igen och jag fick kontrollera att det verkligen stod så. En period trodde jag nästan att Herren skrivit in det i Bibeln bara för mig just den kvällen och sedan tagit bort det igen, men så var det inte. Det står i Hesekiel 3:5.

Jag har senare fått veta att det fanns en viss tveksamhet i folkhögskolans styrelse om att anställa mig. Det var speciellt ledningen för Frälsningsarmén i Norge som var tveksam att anställa någon från den karismatiska väckelsen i Stockholm. Men rektorn stod på sig och jag fick tjänsten.

Året var 1979. Vi väntade på att vår tredje son skulle födas. Vi visste ingenting om Frälsningsarmén i Norge. Vi kände ingen i Norge. Men nu började vi förbereda oss för uppbrott.

/PB

tisdag 25 september 2018

Mitt vittnesbörd – Del 5 - Fredagskvällarna

(De tidigare inläggen kan du läsa HÄR.)


Vår upplevelse av Andens dop förvandlade våra liv och fick många konsekvenser.

En av konsekvenserna var att vi öppnade vårt hem för en öppen bönesamling varje fredagskväll. Vi hade en längtan att dela med oss av det som Herren hade gjort i våra liv och vi såg vilken längtan det fanns hos många att komma in i en mer levande gudsrelation.

Då vi inbjöd till vårt hem sa vi till varandra: ”Tänk om ingen kommer då?”, men så la vi snabbt till ”då har vi en bönekväll med varandra”.

Vi var inte ensamma en fredagskväll på fem år. Ibland kunde vi vara tio. Andra kvällar kunde vi vara över trettio i vårt vardagsrum. Men det var ett behov för många att komma tillsammans och dela Guds ord, be och lovsjunga. Många blev frälsta i vårt hem och ännu många fler blev döpta med den Helige Ande.

Bara ett par episoder från fredagskvällarna i Sollentuna.

En av ungdomarna som brukade komma till oss på fredagskvällarna tog en kväll med sig sin storasyster. Hon hade tidigare varit kristen, men många saker hade hänt i hennes liv och hon räknade sig inte längre som kristen. Hon hade inte haft någon lust att komma, men hennes bror övertalade henne. Då vi satt i lovsång och prisade Gud var det ofta en stark närvaro av den Helige Ande då vi gav oss hän i lovsången. Plötsligt utropade systern med stark röst: ”Sluta, jag förstår inte vad ni håller på med!”

Rut och jag tog med oss systern ner i källarvåningen där vi hade ett gästrum medan de andra fortsatte i lovsång. Vi samtalade en stund och systern ville gärna bli frälst och ta emot Jesus i sitt liv. Undret skedde och efter bara några minuter gick hon upp i bönesamlingen och vittnade om att hon hade blivit frälst. På söndagen efter gick hon till kåren i den stad hon bodde och vittnade om att hon blivit frälst. Idag är systern frälsningsofficer sedan många år.

Herren gjorde verkligen många underliga saker på fredagskvällarna. Det hände ofta att kadetterna på Officersskolan kom ut på bönesamlingarna. Så en fredagskväll åkte de ut som vanligt. En av kadetterna hade inte varit med hemma hos oss och hade ingen lust att följa med den här gången heller. Men efter en stund då de andra kadetterna hade åkt, ångrade han sig och ville verkligen åka hem till oss. Han hade hört så mycket om fredagskvällarna i Sollentuna. Det enda han visste var att vi hette Baronowsky och att man skulle åka pendeltåget mot Märsta för att komma hem till oss.

Han åkte ned till Centralstationen och hittade fram till ett pendeltåg mot Märsta. Han hade ingen aning om var han skulle stiga av och Stockholm är ju rätt stort. Efter några minuters resa frågade han den som satt mitt emot. ”Jag ska hem till Baronowskys, vet ni vilken hållplats jag ska stiga av på?” Till hans förvåning visste de svaret och sa att han skulle stiga av i Tureberg. Då han stigit av i Tureberg gick han till en taxibil och sa att han skulle hem till Baronowskys. Några minuter senare kom han inrusande i bönemötet och utbrast förvånat på bred skånska: ”Jag har ingen aning hur jag kom hit. Jag visste ju inte ens var ni bor!”

Det finns många fantastiska minnen att berätta om fredagskvällarna i Sollentuna. Men Gud hade inte tänkt att de skulle hålla på i evighet, även om jag gärna hade fortsatt. Men fredagskvällarna var en förberedelsetid för oss för det som skulle komma.


/PB

tisdag 18 september 2018

Mitt vittnesbörd - Del 4 - Tungotal

(De tidigare inläggen i serien "Mitt vittnesbörd" finner du HÄR)

Rut och jag upplevde Andens dop ungefär samtidigt. Vi blev fyllda av en omättlig längtan att läsa Bibeln. Vi läste jämt. Vi hade en sådan längtan att höra Gud tala genom sitt ord. Vi läste Bibeln på bussen, i skolan, på toaletten, i badkaret, ja, varje ledig stund.

En kväll i vårt hus var vi många samlade efter ett möte. Ingemar Myrin, som var en ledande person inom väckelsen i kören ”Det nya livet” var med den kvällen. Ingemar, jag och några till gick upp på övervåningen för att be för några personer som var med i samlingen. Medan vi står där i en ring säger Ingemar till mig att sluta be på svenska och släppa fram tungotalet, det bönespråk som den Helige Ande ville ge mig. Det kom några konstiga läten ur min mun och Ingemar bad mig lägga mig på sängen och fortsätta att prisa Herren för mig själv med det nya språket, medan han och de andra som var med att be gick ned till samlingen i vårt vardagsrum. Jag behövde antagligen den "knuffen" över tröskeln för att släppa kontrollen över mitt tal och låta den Helige Ande fylla min mun med nya ord för "vi vet inte vad vi bör be om, men Anden själv ber för oss med suckar utan ord"..

Det var verkligen några omtumlande händelser som hände mig under våren 1975 och jag lever fortfarande kvar i effekterna av de händelserna nu mer än 35 år senare.

Rut och jag började vara med i kören "Det nya livet" och fick vara med om många spännande saker. En sommar var vi på en evangelisationskampanj i Varberg. en annan sommar åkte vi runt i evangelisationsbåten "Christa" i Stockholms skärgård.

Här kommer en annan minnesbild jag har av tiden i "Det nya livet". Kören hade ett kvällsmöte på sjunde kåren på Hornsgatan. Mitt i mötet kommer en ung man in i lokalen. Vi fick höra senare att han aldrig gick på kristna möten men han hade hört musiken ute på gatan och ville gå in.

Kören sjöng och något hände troligen i den unge mannen då han såg glädjen och inspirationen då ett femtiotal ungdomar sjunger ut sin glädje i Herren. Jag vet själv hur det kan upplevas då jag hörde kören den första gången på tredje kåren som jag har berättat om tidigare.

Då mötet närmade sig slutet gick frågan ut om någon ville bli frälst. Den unge mannen kom fram och knäböjde vid botbänken. Jag tror vi var ett tiotal av körmedlemmarna som skyndade ner för att be med den unge mannen. Vi var ivriga på den tiden. Efter några minuter reser sig den unge mannen glädjestrålande, omtumlad och nyfrälst. Vi ställer oss i ring omkring honom och sjunger "Happy birthday to you", han hade ju blivit född på nytt. Medan vi sjöng var det någon som frågade honom om han hade blivit döpt med den Helige Ande. Han visste inte vad det var men han svarade "Finns det mer att få vill jag ha det också" och kastade sig på nytt på botbänken. Några av oss bad för honom och det tog inte lång tid innan ha reste sig och prisade Gud i tungor.

Denna upplevelse gjorde det klart för mig att nådegåvor får man av bara nåd, inte efter förtjänst. Det finns många som tror att man kan få nådegåvor om man har blivit en riktigt fin kristen. Det fanns säkert många i lokalen som hade varit kristna i många år och kanske aldrig upplevd någon av de andliga nådegåvorna i sitt eget liv, och så kommer den där unge mannen och bara får det. Man skulle kunna tycka att det var orättvist. Ja, nådegåvor är kanske något som är orättvist. Om de skulle fördelas rättvist, efter förtjänst, så vore de ju inte längre NÅDE-gåvor. Jag tror till och med att det kan vara  lättare att ta emot från Gud om man inte är så mogen i sig själv utan fullständigt hjälplös och beroende av Gud.

/PB

tisdag 11 september 2018

Mitt vittnesbörd - Del 3 - Genombrottet

Några av ungdomarna på kåren hade suttit hemma hos oss hela söndagseftermiddagen för att samtala och be. Sedan blev det dags att åka in till Stockholm för att gå på söndagskvällsmötet på sjätte kåren. Hornmusikkåren skulle spela och strängmusikkåren skulle sjunga. Det gjorde vi varje söndagskväll.
 

Men detta möte blev inte som alla andra. Då vi kom till vittnesbördsmötet blev det inte som vanligt. Min minnesbild av vittnesbördsmötena på sjätte kåren är denna: Först var det tyst länge och sedan reste sig fru Eriksson och avgav sitt vittnesbörd. Om det därefter blev tyst tillräckligt länge så att det nästan blev pinsamt, reste sig även herr Eriksson och avgav sitt vittnesbörd. Men den här kvällen var det annorlunda. Vittnesbördsmötet ville aldrig ta slut. Den ene av ungdomarna efter den andre skulle bara vittna. Vi fick höra röster som aldrig tidigare hade hörts i ett vittnesbördsmöte. Det var något speciellt med det mötet.

Efter mötet kom brigadör Fredriksson fram till mig. Brigadör Fredriksson var gammal och han kom på alla möten på kåren. Han hade alltid sin Bibel i högra handen. Den här kvällen ville han säga något till mig. Han höll upp sin högra hand med Bibeln och handen skakade kraftigt på grund av den höga åldern. Han sa ”Nu är det många år som jag inte har känt igen Frälsningsarmén, men nu börjar jag känna igen den igen.” Kort därefter fick han flytta hem till Herren.

Brigadör Fredriksson var så gammal att han hade varit med om stark väckelse tidigare i sitt liv. Många i mellangenerationen hade kanske aldrig upplevt en stark väckelsevind. Men Brigadör Fredriksson var så gammal att han förstod vad som höll på att hända.

Efter mötet var det kaffe för alla. Vi samlades kring borden i soldatrummet och det var alldeles fullt i rummet. Det hade varit ett speciellt kvällsmöte och nu satt alla och hade det trevligt tillsammans. Till slut föreslog kårledaren, major Lundkvist, att vi skulle avsluta dagen med att böja knä vid våra platser och tacka Gud för dagen, och det gjorde vi.

Det var då det brakade loss. Jag var musikmästare och vid sidan av mig knäböjde fem-sex av de yngre musikanterna. Plötsligt föll den Helige Ande över oss, precis som på den första pingstdagen, och vi förlorade fullständigt fattningen. Vi uppförde oss säkert som om vi vore druckna. Vi ömsom grät och skrattade och prisade Gud och det är ju inte vad unga män i 25-årsåldern normalt gör.  Jag minns det hela som i en dimma. Efter en stund reste vi oss och raglade ut i musikantrummet. Där föll vi på nytt på knä i en stor ring, omfamnade varandra, grät, skrattade och prisade Gud. Efter en stund, jag vet inte om den var lång eller kort, reste vi oss och omfamnande varandra raglade vi skrattande ut mot soldatrummet igen.

På väg ut mot soldatrummet är det en lång smal korridor på sjätte kåren. Då vi började ragla genom den smala korridoren så ser jag att herr Eriksson just har börjat gå in korridoren i motsatt riktning. Herr Eriksson var en av de finaste och trognaste musikanter som någonsin funnits. Jag såg skräck i hans ögon då han insåg att skulle komma att möta oss i den smala korridoren. Han måste ha tänkt för sig själv ”Varför gick jag in i den här korridoren just nu?” Men jag var ändå hans ledare i musikkåren och herr Eriksson hade en del respekt för mig, så han ställde sig utmed väggen och försökte göra sig smal som ett frimärke och då vi passerade honom log han vänligt mot oss och nickade. Han måste ha tänkt: ”Det som jag ser nu, är det bra eller dåligt?”

Den kvällen förändrades mitt liv. Jag blev döpt med den Heliga Ande. Jag fick ett helt nytt sätt att tänka. Jag fick helt nya prioriteringar i mitt liv. Jag gick till skolan där jag var lärare och arbetade varje dag, men mina tankar var bara uppfyllda av Jesus och hur jag skulle kunna följa honom på bästa sätt.

Under många år var jag väldigt försiktig med att berätta om denna upplevelse. Jag var lite rädd att andra skulle tro att det är så man ska uppleva Andens dop. Jag tror att Gud har ett alldeles speciellt individuellt sätt att möta varje individ. Jag säger inte att det är så här man ska uppleva det. Jag säger bara att det var så här jag upplevde det.


/PB

tisdag 4 september 2018

Mitt vittnesbörd - Del 2 - "Det nya livet"

Många år hade gått sedan den dagen jag befallde mamma att böja knä tillsammans med mig i lägenheten på Lidingö.

Rut och jag hade gift oss och fått vårt första barn. Vi hade köpt vårt första hus, ett radhus i Sollentuna, och både Rut och jag hade bra arbeten som vi trivdes med. Vi var båda musikledare på Sjätte kåren även om jag för min del inte hade speciellt långtgående religiösa intressen. Jag trivdes med livet och förmodligen hade inga argument i hela världen kunnat få mig att bli motiverad för att ändra något i mitt liv. Då jag ser tillbaka på mitt liv under den tiden brukar jag beteckna mig själv som "kulturell salvationist". Jag gjorde det som frälsningssoldater gjorde, utan att vara det i hjärtat.

Men så började vi höra talas om väckelsen i Stockholm. Det kom rykten om att ungdomar hade börjat tala i tungor. Vi hörde också talas om att dom hade startat en ny ungdomskör ”Det nya livet.” Någon av mina yngre musikanter från sjätte kåren var också med i kören.

En lördagskväll skulle kören sjunga på tredje kåren i Stockholm och vi bestämde oss för att gå dit. Jag vet inte varför. Jag är inte helt säker, men jag tror nog att det var Rut som föreslog det. Jag skulle aldrig ha föreslagit något sådant. Sånt var inte vanligt i Stockholm. Tillhörde man sjätte kåren gick man inte på tredje kåren eller någon annan kår. Man hade nog med det som hände på sin egen kår.





Men vi gick till tredje kåren den där kvällen. Kören hette som sagt ”Det nya livet” och det var verkligen nytt liv. Jag blev verkligen berörd av vad jag såg. Vi såg människor som vi känt i många år som verkade vara helt förvandlade. De kom ner till oss efter mötet och kramade om oss och bara lyste av kärlek och värme, fastän vi kom från sjätte kåren. Jag visste inte vad som hade hänt med dem. Jag visste inte ens om att man kunde förvandlas på det sättet. Men, jag blev avundsjuk, eller törstig är kanske ett bättre ord. Jag visste inte vad det hette, det som de hade upplevt, men jag ville också ha det!

Jag började mer och mer öppna mig för möjligheten att Gud ville göra något mer i mitt liv. Vi ungdomar började samlas i vårt hus för att samtala, läsa Bibeln och be. Rut och jag var lite äldre än de andra ungdomarna och vi var de enda som hade ett eget hus, så det blev den naturliga samlingspunkten.

Efter en av dessa spontana ungdomssamlingar i vårt hus åkte vi in till söndagskvällsmötet på sjätte kåren. Det mötet kom att bli den stora vändpunkten i mitt liv. Jag återkommer till det i nästa avsnitt.


Kommentar till bilderna
Bild 1: Skivomslaget på en skiva med Det Nya Livet. (Om du ser en uniformsmössa till vänster i bilden, så finns jag under den)

Bild 2: Baksidan på skivomslaget.
Texten lyder:
"Varför kallar man en ungdomskör för Det nya livet? Bland annat för att det handlar om något mer än en gammal rörelses musiktradition i ny tappning. När man fylls av en glädje som inte kan tiga, måste den få ta sig uttryck. Till exempel i sång.

Kören består av ett 50-tal ungdomar från Stockholms olika frälsningsarmékårer, under ledning av Åke Pettersson. Sitt namn har den fått av sin viktigaste uppgift - den att berätta att Jesus är livet, det nya livet. Det budskapet vill den här skivan förmedla."

Jag var 29 år gammal, men jag visste inte så mycket om det nya livet i Gud, men det skulle inte dröja länge innan jag plötsligt förstod.


Mitt vittnesbörd - Del 1 kan du läsa HÄR.

/PB 

tisdag 28 augusti 2018

Mitt vittnesbörd - Del 1 - Avundsjuka

Avundsjuka är förmodligen den effektivaste evangelisationsmetoden. Paulus har förmodligen rätt då han säger att avund ibland kan vara det enda sättet att nå fram till människor med budskapet (Rom 11:14).

Paulus kanske tänkte så här: ”Då andra människor ser vilket härligt liv jag lever i Kristus, kommer de att bli avundsjuka och vilja få del av samma liv.”

Jag tror att jag är en ganska svårevangeliserad person. Jag har lätt för att trivas med saker sådana de är och känner normalt inte något behov av förändring. Men då jag ser tillbaka på mitt liv så ser det ut som om avundsjuka har varit en drivkraft i mitt andliga liv. Ja, det är inte så att jag är stolt av det, men jag tror dessvärre att det är sant.

Jag var väl åtta-nio år gammal då vi flyttade hem till Sverige efter att ha bott i Frankrike i fem år. Vi bodde då i ett av Frälsningsarméns hus på Lidingö. Min äldre bror Jan var två och ett halvt år äldre än jag och hans högre ålder beviljade honom vissa privilegier. Han fick till exempel åka själv till juniorsoldatmötet på Templet i Stockholm varje måndagskväll. Han fick åka Lidingötåget själv och vara med om en massa spännande saker på juniorerna som jag aldrig fick vara med om. Jag var ju för liten! Jag fick sitta hemma varje måndagskväll tillsammans med mamma, medan den där brodern, fick åka ut i stora världen och ha roligt. Detta var inte så lätt för en ung man att bära och jag var säkert en del avundsjuk på den äldre brodern.

Men en dag gick det för långt. Det finns gränser för vad en ung man kan tåla. En måndagskväll kommer den äldre brodern hem glädjestrålande och berättade att han blivit frälst på juniorsoldatmötet. Tror ni att jag blev glad? Nej det blev jag inte. Orättvisorna här på jorden måste ha gränser. Han där fick åka Lidingötåget och gå på juniorsoldatmöte varje måndag, och nu till råga på allt har han blivit frälst. Och vad har jag blivit: Ingenting!

Ilsket befallde jag min mamma att böja knä tillsammans med mig vid sängkanten, för nu skulle också jag bli frälst. Om han där har blivit frälst, så ska jag minsann bli det också.

Jag minns tydligt den där sängen där vi böjde knä, men jag tror inte att den händelsen satte några djupa spår i min andliga utveckling. De händelser som verkligen förändrade mitt liv kom långt senare i mitt liv. Jag återkommer till det i nästa avsnitt.

Så här såg jag nog ut på den tiden. Bilden är inte från Templet utan från Stockholms sjätte kår. Bilden prydde framsidan på en av Frälsningsarméns publikationer och texten löd: ”Medan pappa predikar”. Den unga damen som sover i mitt knä är min lillasyster.

Jag blev omsider juniorsoldat på sjätte kåren i Stockholm. En av de andra junirosoldaterna hette Rut Hansson. Vi blev "stora" soldater samtidigt, ja vi till och med gifte oss samtidigt. Med varandra.

/PB

Mitt vittnesbörd – Del 6 - Uppbrott

Mitt vittnesbörd – Del 6 - Uppbrott (De tidigare inläggen kan du läsa HÄR .) Det skulle bli ett slut på fredagskvällarna i Sollent...